”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann

De gryniga bilderna som kablades ut över världen och rösten som konstaterade: "That's one small step for man, one giant leap for mankind.". Neil Armstrong som ledde expeditionen till månen 1969 blev den första människan att gå på månens yta. Men var han den första levande varelsen? Inte enligt Torben Kuhlmanns nya bok.

(Bild från förlagets hemsida.)

Armstrong är en liten mus med en stor stjärnkikare. (När boken börjar har han ännu inget namn. Det får han först senare.) I sin kikare studerar han månens yta och månens cykler och han fascineras av skäran som blir tunnare och tunnare för varje natt, för att sedan vända och växa sig stor och rund igen. Han försöker presentera sin forskning för sina musvänner på klubben, men han får konkurrens av andra teorier: ”alla vet ju att månen är en ost!” En äldre mus hör på Armstrong och vet att han har rätt och vill hjälpa honom. Armstrong presenteras för mössens flyghistoria och Armstrong sätter sig vid ritbordet. Han gör besök på föreläsningar på NASA och lär sig mer om atmosfär och lufttryck och distans. Han börjar bygga sin rymdfarkost, han syr sin rymddräkt och gör en lång rad tester av utrustningen, (hos guldfisken, och med aluminiumfolie i rymddräkten) likväl som ett par provuppskjutningar som inte är så lyckosamma. Sakta men säkert växer Armstrongs övertygelse att han har vad som krävs för att genomföra en första expedition till månen och återvända med bevisen att månen inte alls är någon ost.
Men myndighetspersoner är Armstrong på spåren och de vill till varje pris få tag på den märkliga musen som håller på med något fuffens, och när Armstrong precis avslutat arbetet med den slutgiltiga raketen så hör han människor och hundar jaga uppför trappan. Armstrong flyr i sin raket, och männen står snopna kvar med en massa ritningar i miniformat. De tar ritningarna med sig, och det visar sig att Armstrong lyckats lösa det NASA själva inte kommit på ännu. Medan Armstrong utforskar månen och gläds över att få sina teorier bekräftade, jobbar NASA på att slutföra en raket och sända iväg en första expedition. Kort efter vår vän Armstrongs månpromenad tar Neil Armstrong sina första steg, men i skuggan av den amerikanska flaggan som sätts ner på månens yta, finns redan en stolt fana. Men en mycket mycket mindre. Och människorna som ankom till månen gav musen namnet Armstrong. Då var det ingen som ljög när de frågade vem som tagit det första steget på månen: ”Det gjorde Armstrong.”

Det här är en underbart söt liten historia, med fantastiska bilder. Stundtals påminner bildspråket mig om Shaun Tan, även om färgskalan är helt annorlunda. Det märks väl att Kuhlmann har ett stort intresse för teknik och rymdfart, och detaljerna är en fröjd för ögat. Man försjunker i bilderna och låter dom berätta historien vidare.

Det är saga, och på sitt sätt fylld med realism, precis så som fabler brukar vara, men jag kan ändå inte låta blir att tänka på den gamla stumfilmen ”Voyage Dans de la Lune”, den första science-fiction-filmen och gjord 1902. Längtan att utforska månen är samma som för den lilla musen, men ungefär där upphör likheterna, och man visste ju helt enkelt inte då - så man gissade. Kostymklädda män – väldigt många för en väldigt liten raket – reser till månen, andas luften, bekämpar månvarelser med gevär och paraply (dom dör i ett rökfyllt ’poff’). Och när man sedan reser hem så är det en av deltagarna som tar tag i snöret på raketens noskon och hoppar över kanten, drar med sig raketen och de faller tillsammans tillbaka ner till jorden. Alla överlever.

Det finns något charmigt romantiskt i den gamla stumfilmen, en bild av människans storhet, och det är nog den känslan som drabbar mig i berättelsen om musen Armstrong: att även en liten mus kan vilja förstå fysikens lagar och längta efter att utforska himlakroppar och återvända som en hjälte.


”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann
Utgiven 2016 av Lilla Piratförlaget